Det är ett spännande arbete som pågår vid Max Planck Institutet i München, ett av världens främsta universitet inom immaterialrätten. Den stora ”Study” som institutet har fått i uppdrag av EU-kommissionen att göra över hur EU-varumärket har fungerat under de första 15 åren, närmar sig efter en del fördröjning en slutlig version. Resultatet ska efter sedvanlig lagstiftningsteknik inom EU, leda till uppdaterade versioner av EU-förordningen som reglerar EU-varumärket och av EU-direktivet som medlemsländerna måste harmonisera sina nationella varumärkeslagar efter.

Det finns en hel del intressanta detaljer som tas upp i studien, men undertecknad fastnade lite extra i en fråga som fortfarande diskuteras. Det gäller det faktum att EU-vida rättigheter inte alltid är så smidiga. Grundtanken är förstås att en EU-rättighet som EU-varumärket gäller på precis samma sätt och i samma omfattning i alla medlemsländer, det skall vara en enhetlig rättighet.

Men med den utgångspunkten blir det snudd på oöverskådligt. Det lokala företaget i bulgariska Sofia går bra i denna en och en halvmiljonstad och har framför sig ser den gigantiska EU-marknaden som nästa steg. Klokt nog registrerar de sitt språkneutrala men halvt beskrivande varumärke som ett EU-varumärke.

Men drömmen om expansion stannar vid en dröm.Tio år efter att de lämnade in ansökan är marknaden fortfarande bara ett land stor, men drömmen finns kvar, så visst, man förnyar sin EU-registrering i ytterligare tio år.

Företag inom samma bransch i Spanien, Finland, Irland och Italien skulle kunna vara konkurrenter, men har inte ens hört talas om det bulgariska företaget och dess varumärke, Detta till trots ligger den bulgariska EU-registreringen som en stoppkloss i Spanien, Finland, Irland och Italien. Skulle de vilja använda något med det halvt beskrivande bulgariska varumärket förväxlingsbart i sina egna varumärken, riskerar de en stämning om varumärkesintrång. Försöker de registrera sina varumärken riskerar de en invändning.
Och ingen kan påstå att kollisionerna som kan uppstå är kommersiellt relevanta. De skilda företagens marknader kolliderar inte på något sätt; de är i praktiken inte alls några konkurrenter, utan endast i teorin.

Det här är baksidan av EU-vida rättigheter: få som registrerar EU-varumärken är aktiva i alla 27 länder, ändå påverkar registreringen i alla 27 länder.
Inte blir det bättre av att det räcker att varumärket används i ett enda land för att användningstvånget skall vara uppfyllt, och registreringen inte kan hävas på den grunden.

Problemet har uppmärksammats i Max Plancks studie och den fråga det har mynnat ut i, är om man i bedömningen skall införa en kommersiell verklighet. Tanken som diskuteras är att om ett EU-varumärke inte har använts under 15 år eller mer på en viss marknad så skall ett lokalt varumärke – förväxlingsbart med EU-varumärket – kunna samexistera lokalt. Man skall alltså inte kunna hävda sin EU-ensamrätt mot ett lokalt varumärke, utan tvingas acceptera att det lokala varumärket både kan registreras och användas lokalt.
I sig en lätt revolutionerande tanke, enhetligheten naggas i kanten – i vissa fall kanske mer än så - men samtidigt kommersiellt fullt logisk och för den delen sund tanke.
Förutom de vådliga gränsdragningarna som kan uppstå med tanke på att marknaderna idag blir alltmer lösa i kanterna, så är det inte utan att man frågar sig om EU börjar bli för stort och otympligt?

I beslutsfattandet inomEU har man löst problemet med många vitt skilda ståndpunkter genom att införa majoritetsbeslut i en del frågor som tidigare krävde enhällighet. Frågan är om samma tanke kan få fäste inom varumärkesrätten? Enhetligheten tillhör historien, nu måste vi vara mer flexibla. Finns det fler undantag som bör göras eller bör vi införa ett EU-varumärke-”light”? Du kan välja mellan att registrera ditt varumärke i 27 eller i 10 länder?

Christer Löfgren
Chefredaktör