En av varumärkesrättens gråzoner är vad som händer med rättigheten vid en konkurs. Ja, har inget särskilt hänt och bolaget som går i konkurs äger varumärket fullt ut, är svårigheterna få. Men hur ser det egentligen ut när flera parter är inblandade, den samägande- respektive den sakrättsliga aspekten?

I en artikel i NyTeknik uttalade sig bl.a. varumärkeschefen på Saab AB, alltså det vi idag kopplar till flygindustrin, om det tungt sekretessbelagda avtalet mellan Saab, Scania och det nu konkursade Saab Automobile, kring namnet och varumärket SAAB. Han sa bl.a. att det i avtalet finns regler om att en part inte kan avyttra varumärket, utan att de två övriga ger sitt godkännande. Det låter ju logiskt, men frågan är om det avtalet också är sakrättsligt bindande?

Att det är bindande mellan de tre parterna får man förutsätta, men nu har Saab Automobile försatts i konkurs, och då kommer andra aspekter in i det hela. Parterna emellan är dock avtalet lika bindande efter som före konkursen. För att dessutom få den effekt som Saabs varumärkeschef nämner måste det vara sakrättsligt bindande, alltså gällande även mot dem som nu står med fordringar på konkursboet.

Man får förutsätta att Saab-trion har anlitat skickliga avtalsskrivare, men det går inte att komma ifrån att det inte är självklart att ett internt samägandeavtal är sakrättsligt gällande, när varje delägare helt fråntas värdet av ägandet genom att inte kunna utnyttja sin andel fritt eller mot ersättning. Å andra sidan är det svårt att offentliggöra ett sådant avtal så att det blir känt (denuntiation). Därför argumenterar många för att ett avtal, som i detta fall, måste vara sakrättsligt bindande. Frågan är dock – räcker avtalet, eller hur långt räcker avtalet?

De som nu har lånat ut pengar till Saab Automobile, eller har andra typer av fordringar på bolaget, har de gjort det med vetskap om – eller åtminstone ha haft möjlighet att få denna vetskap om – att Saab-namnet och varumärket SAAB inte tillhörde bolagets tillgångar?

Skulle de ha lånat ut, eller ställt upp på samma sätt, om de visste att enda tillgången de kunde kräva pengar ur var en visserligen bra, men ändock ”bara” en namnlös bilfabrik?

Något säger mig att det kan bli en komplicerad fråga att lösa för konkursförvaltaren. En så pass ofri rätt till namnet och varumärket SAAB kan han knappast ta upp som en tillgång i konkursen, åtminstone inte med något nämnvärt värde, eftersom namnet och varumärket kan var värt allt mellan noll kronor – vid ett nej från de övriga – till uppåt en miljard kronor – vid ett ja.

Den som vill läsa mer om denna typ av frågor kan läsa om en dom i Högsta domstolen (HD) i BrandNews 7/2010. Det fallet motsvarar visserligen inte denna situation, men HD har satt ned den sakrättsliga foten på några punkter, och då på ett sätt som talar för att Saab-lösningen kan fungera. Det gällde en uppfinnare som ansåg att en uppsägning enligt ett ägarförbehåll var giltigt gentemot fordringsägarna när bolaget som kommersialiserade uppfinningen senare gick i konkurs.