Är en registrering delvis en illusion?


Christer Löfgren 2014-10-13


Warning: min(): Array must contain at least one element in /shared/www/webnews.textalk.com/20201028171403-8b2fafc/www/se/include/print_article_content.php on line 297

I några immaterialrättsliga avgöranden den senaste tiden, bl a TAVERNA-målet (BN 4/14), SOLNA BILTEKNIK (BN 1/14) och i ett patentmål om takräcken (PatentEye 5/13), har frågan om passivitet varit uppe. Det borde egentligen inte vara en fråga överhuvudtaget, men nu har det visat sig vara det; behövs det en passivitetsregel?

Det finns nämligen inga regler kring passivitet från rättighetshavare, utöver att de inte kan begära skadestånd för en längre period än fem år före stämningsansökan, en preskriptionsregel mer än en passivitetsregel. Därmed kan man som rättighetshavare bida sin tid om man ser ett intrång på sitt eget varumärke, utan att riskera något mer än skada på varumärket.

Normalt är det här inga som helst problem, säg den varumärkesinnehavare som låter ett intrång pågå år ut och år in med den skada det kan innebära för varumärket.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att några som har blivit stämda för intrång uppenbarligen anser att de har blivit ”lurade” att tro att allt är ok, och har på så vis lagt pengar på att etablera något gentemot kundkretsen som de sen måste släppa.

Rent hypotetiskt skulle en rättighetshavare genom att inte agera, utan passivt stå bredvid och titta på, kunna skapa en mycket stor störning för konkurrenten. Genom att invänta till dess att konkurrenten har lagt stora pengar på att etablera ett varumärke på marknaden, innan man slår till och stoppar märket, tvingas konkurrenten börja om från början med de extra kostnader det medför.

Frågan är om man ens behöver fundera i de banorna, en intrångsgörare är en intrångsgörare – och för att få skydd måste ett märke vara registrerat eller inarbetat. Finns det ett skydd för varumärket blir intrångsgöraren ”automatiskt” oaktsam; man måste ha koll på sin egen marknad. Därför är det kanske inte så synd om intrångsgöraren, även om denne blir ”lurad”.

Slutsatsen borde bli att det är bra som det är, alltså utan en passivitetsregel, det passar bra i systemet med immaterialrättigheter som helhet och med den undersökningsplikt aktörer på marknaden har.



I senaste numret av BrandNews har vi tungt fokus på två domar i Högsta domstolen. Varumärkesmålen som når hela vägen är ju få, och det är förstås högintressant när detta väl händer. Självklart finns det anledning att kommentera, ha synpunkter och dra slutsatser kring de två domarna. Istället för att dra det här i ledaren så finns kommentarerna m m med i artiklarna, tillsammans med kommentarer och intervjuer med advokater och åklagare.

En annan fråga som har varit i fokus och kritiserats i ledaren vid flera tillfällen är tankesättet att det inte längre är varumärkesregistreringarnas omfattning som avgör skyddsomfånget. Vid en intrångsbedömning gäller nu att man endast har skydd i den utsträckning som varumärket används, oavsett om du har en vidare registrering. Detta har skett i flera domar, och nu har Svea hovrätt slagit fast detta i sin dom där Länsförsäkringar ville sätta stopp för en logga för ett estniskt husbyggarföretag.

Det kan tyckas högst logiskt att man bara får skydd i den utsträckning det finns reella kollisionsrisker, men varumärkesrätten ger möjlighet att registrera varumärket för flera varor och tjänster än det används för och därmed kan man styra skyddsomfånget. Denna möjlighet vägs upp med användningstvånget och möjligheten att häva/delhäva registreringar för att försvåra defensivregistreringar, typ patenträttens ”bombmattor”. Läs mer i kommentaren i anslutning till artikeln där vi bl a frågar om inte Patent- och registreringsverket borde kunna fällas för vilseledande marknadsföring utifrån detta nya synsätt kring skyddsomfång; så länge inte varningstexten finns där: 
”OBS! en varumärkesregistrering skyddar inte mot intrång för annat än du använder märket för, så lägg inte pengar på att registrera märket i andra varu-/tjänsteklasser.”

En annan sak som kommenteras i anslutning till en artikel är det faktum att Marknadsdomstolen nu har slagit fast att en grafisk utformning i sig av det i branschen vanligaste ordet kan ha särprägel. I det här fallet var ordet i den grafiska utformningen också välkänt i ett av Sveriges landskap och skyddades mot att andra använder ordet i en förväxlingsbar grafisk utformning och därmed vilseleder kundkretsen. Ordet det gällde var Taxi.


Warning: min(): Array must contain at least one element in /shared/www/webnews.textalk.com/20201028171403-8b2fafc/www/se/include/print_article_content.php on line 297

Christer Löfgren
Chefredaktör



Warning: min(): Array must contain at least one element in /shared/www/webnews.textalk.com/20201028171403-8b2fafc/www/se/include/print_article_content.php on line 297
Bookmark and Share